De tog på torrt till sist

Mitten av maj betyder av tradition årets första fjällfiske och i år var inget undantag. Förhoppningarna var som vanligt att kunna fiska torrt och förväntningarna höga. Men samtidigt vet man ju också att det är en nyckfull tid, vi har gått i knädjup snö ena året för att nästa år ha över 20 grader varmt.

Inför helgen såg prognoserna lovande ut men ack vad vi bedrog oss, det skulle visa sig bli riktigt besvärliga förhållanden. Några grader över nollan och aldrig har väl de vita gässen rullat så över selet. Att traktera ett flugspö var inte görligt och i samma takt som vindarna tilltog så avtog också humöret, invigning av den nya sotpannan till trots.

Vid lunchtid på söndagen, efter knappa två dagars tröstlösa försök att presentera en fluga på vettigt sätt var jag redo att ge upp. Men så, efter att ha käkat, städat lite i stugan och packat bilen, slog plötsligt vädret om. Vinden avtog helt och temperaturen steg med säkert upp emot tio grader. Iväg ner mot vattnet igen och där möttes vi av en spegelblank yta täckt av bäcksländor och även en och annan nattslända. Och förstås vakande fisk, äntligen!

I samma ögonblick som den första, granna öringen steg till den svarta klinkhammern och krokades i mungipan var också allt vad storm och kyla som glömt, eller som bortblåst kanske man ska säga. Det blev ett fint race under några timmar på slutet med både öring och röding på kroken! Kul med det här vattnet är också att det i princip bara håller större fick i kilosklassen och över, så det är alltid fina fighter!

En minst sagt värdig och välförtjänt avslutning på helgen och med facit i hand blev detta ett av de bästa majfiskena så här långt...