Fjällvandring: Ballinvaggi - Siellavaggi

Ballinvaggi och Siellavaggi, där har ni två dalar i Abiskoområdet som lätt nås från Kungsleden och som är väl värda en genomvandring. Strax innan bron där Kungsleden korsar Ballinjohka hittar man stigen upp mot tältlägret och Ballinvaggis norra mynning. Själva dalarna är dock led- och stiglösa men att hitta rätt mellan fjällsidorna är oproblematiskt.

Stigningen upp genom skogen och förbi tältlägret känns mest som transportsträcka till en början men utsikten är fin och Ballinjohkas djupa kanjon är värd att kollas in. Tältlägret är för övrigt en gammal lägerplats som STF hade, nedlagd sedan 60-talet. Här finns dock fina tältplatser. Väl uppe i dalen är det fri sikt in mot Ballinriehppi i andra änden. Marken är grön och lättvandrad och jokken bildar ett litet delta. På sidorna reser sig Tjåmuhas och Pallentjåkka. En vandring här är bekymmerslös.

Efter att ha tagit sig genom Ballinvaggi viker man av in i tvärdalen som utgör sammanbindningen med Siellavaggi. Här är Tjåmuhas stup riktigt imponerande. Terrängen är lite blötare, stenigare och aningen mer krävande men under en relativt kort sträcka. När vi passerade i mitten av augusti låg även en del snöfält kvar i botten.

När man når den lilla, välfotograferade, renvaktarstugan är man så ute i Siellavaggi. Även här är det grönt och fint med tilltalande vyer i alla riktningar. Vill man ut mot kungsleden så tar man nu sikte mot väster eller så följer man dalens sträckning söderut mot Aliseatnu. Väljer man det senare alternativet blir det sedan lite mer krävande vandring än vad som hittills varit. Först lutar det rätt brant ner mot jokken i dalbotten och allt eftersom dalen planar ut och öppnar upp sig blir terrängen stenigare. 

Över lag är intrycket att Siellavaggi är betydligt kargare än Ballinvaggi, men trots det är det en tilltalande miljö. Allt eftersom man tar sig framåt växer sig vyerna söderut över bl.a. Kåtotjåkka (1991 m.ö.h.) större och mynningen inramas läckert av Honga och Siellacohkka. Nedstigningen mot Aliseatnu är nog det mest krävande under vandringen genom dessa dalar. Här är riktigt brant.

Väl nere kan man välja att följa leden västerut tillbaks mot Kungsleden eller, som vi gjorde, österut för att korsa Aliseatnu vid bron i höjd med leden upp mot Mårma.

 Karta: BD6

En sammanfattning av 2013: Flugfiske

Lite senare än planerat är det så dags att sammanfatta flugfiskeåret 2013 också. Med betydligt färre fiskedagar än önskat och utan de riktigt fina fångsterna är den övergripande känslan så här i efterhand lite tudelad. Men trots allt, det bjöds som alltid på högtidsstunder också.

Som sig bör lades den första torrflugan för året ut i mitten av maj på västerbottens pärla. Att fiska torrt i fjällmiljö den tiden på året är riktigt läckert och i år var fingrarna skonade också då det bjöds på rejält högtryck! Öringen och rödingen som huserar detta vatten var dock svårflirtade men några godkända bitar drogs och sattes tillbaks i alla fall. Som vanligt fungerade en svart kopparribbad klinkhamer fint!

I juli företogs en andra sväng till samma vatten, dock till en annan sträcka uppströms. Temperaturen låg påtagligt lägre än i maj och en del regn föll. Gitarr, whisky och eld höll dock värmen mellan passen. Även fisken var, om möjligt, trögare. I alla fall tills man knäckt koden. Små nätta, fluga för fluga i flugask efter flugask betades av men inget kunde locka till hugg. Till dess att man band en wolly bugger på tafsen vill säga. I stort sett var detta det enda som dög. Till och med den kräsna rödingen tog på den stora svarta streamern tvärt emot torrflugefiskarens förhoppningar.

 

Havsöringsfisket då? Jag uppskattar tvåhandsfisket mer och mer. Riktigt kul faktiskt. Nu försvann tyvärr det mesta av vårfisket utmed kusten och i älvarna i framförallt högt vattenstånd och jobb. De få gånger jag kom ut gav inte heller någon större utdelning. Någon dragning men ingen havsöring. Generellt verkar det ha varit trögt i "hemmaälven".

Höstfisket blev några svängar efter fredningstiden och med samma klena resultat. I slutet av hösten dök dock ett nytt vatten upp, eller iallafall nytt så tillvida att man naturligtvis känt till det men aldrig testat. Nu visade det sig hålla fantastiskt fin havsöring och lax och framförallt Fredrik kunde skörda framgångar som synes här (dock med den minsta öringen). Här kommer det definitivt att spenderas tid framöver!

Som synes, 2013 blev kanske inte vad man hoppats på fiskemässigt så för det kommande året blir ledordet revansch! Återstår att se hur det går…